Nationalism behövs

Jag anser att nationalism är det som binder ihop ett samhälle och nation. Det som skapar den där gemenskapen som får oss att kämpa för samma mål. Nationalism är lojaliteten till sitt eget land och sin egen mark. Den lojalitet som krävs för att ett land ska klara sig ur kriser och katastrofer.

Människan är skapad för att tillhöra en grupp. Vi och dom finns i grunden av varje människa. Man kan se det i en familj, man kan se det på ett företag, man kan se det hos fotbollssupportrar o.s.v.
Många som förkastar nationalism brukar hävda att de är världsmedborgare. Men i själva verket har de bara anslutit sig till gruppen ”Vi världsmedborgare” mot dom som helt enkelt inte är det.

I mitt forna Sovjetunionen bands vi samman av kommunismen och det var vi kommunister mot dom, kapitalisterna. Kommunisterna suddade ut landsgränser. Vi var lojala till en ideologi istället för ett land. Men en ideologi är inte stark nog för att hålla samman en grupp i längden. När en grupp spricker så går folk över till mindre grupper. Efter Sovjetunionens fall, gick man över till nationalstater. Historien har visat att nationalstaterna består medans politiska eller religiösa unioner spricker.

Homogenitet är viktigt. Vi kan tyvärr se att överallt där inte homogenitet råder så skapas katastrofala problem. Vi såg det i forna Jugoslavien vi ser det just nu i mellanöstern. I mitt forna land Ukraina kan man se hur landet spricker upp, till följd av att det homogena sattes ur spel under sovjettiden.
Om den svenska nationen skulle spricka, i vilka grupper skulle vi då dela in oss i? Svenskar, Irakier, somalier, bosnier etc ? Utan nationalism, vad binder oss samman då?

flaggan

Det är därför Sverigedemokraternas assimileringspolitik tilltalar mig. Oavsett ursprung så samlas vi under nationalismen och det svenska. Jag skall inte vara en Ukrainare i Sverige, utan snarare en svensk från Ukraina. Inget vi och dom, bara vi. Jag behöver inte ge upp min Ukrainska kultur och identitet men jag behöver heller inte låta den gå ut över min svenska.
Även om en del av mitt hjärta alltid kommer att vara Ukrainskt. Så kommer min dotter vara helt svensk. Även om vi inte har varit med att skapa Sveriges fantastiska historia så kommer vi att vara med att skapa dess framtid.

Många svenskar ser det som något fult att vara nationalist.
Men jag tycker att man skall älska sitt land. Vi har så mycket att vara stolta över.
Mina norska studiekamrater på medicinska universitetet försätts i en slags euforisk extas varje nationaldag.  Det spelar ingen roll om de ursprungligen kommer från Pakistan, Iran eller något annat land. De är alla förenade i nationalismen, kärleken och stoltheten till sitt land.
Hur skall vi invandrare kunna bli stolta svenskar om inte ens etniska svenskar själva tillåts vara det?

Vi invandrare borde ärligt ställa oss frågan vill vi att Sverige skall bli mer likt det land vi kom ifrån? Trots att jag älskar mitt ursprungsland så vill jag inte att Sverige ska bli mer likt Ukraina.
Därför är jag en stolt nationalist och jag vill kämpa för att bevara Sverige svenskt.

Grattis till alla mina norska vänner på 17 maj.

16 Kommentarer
  1. Kenta says:

    Du är en klok kvinna Ilona, det är trevligt att ta del av dina förståndiga synpunkter.

    Ha en trevlig helg!

    Svara
  2. Björn Norström says:

    Ilona har helt rätt. Jag skrev nedan i en svensk media förra året om just detta. Länken funkar inte längre men artikeln nedan jag skrev beskrivr och bekräftar precis det som Ilona skriver om naitonalism och som jag håller med om.

    I den nya radioserien P4 Västmanland ”Tacklingen” diskuterade nyligen Umit Dag om man får vara stolt över att vara svensk. Att överhuvudtaget diskutera ämnet om man får vara stolt över sitt eget land är i USA och Kanada absurt. Att vara stolt över sitt land är en självklarhet i nordamerika, i princip förväntat. Umit klarsinnigt uppmuntrar svenskar att känna stolthet över Sverige och framförde starka argument. Utöver de argument som Umit nämnde kan man även tillägga att nationell stolthet uppmuntrar integration och därmed hjälper till att förena människor, vilket denna berättelse handlar om, något dagens starkt splittrade Sverige desperat behöver.

    Erik Ullenhag har ju som vi vet målat upp den kanadensiska integrationsmodellen som exemplarisk, något jag förundrar mig över i en tidigare insändare ”Ullenhags Kanada – verklighet, myt, eller ren lögn?” I den påvisar jag att somalierna i Kanada inte är speciellt väl integrerade trots att de lever inom just den kanadensiska integrationsmodellen. Om det är Kanada som gäller borde Ullenhag istället titta närmare på den kanadensiska patriotismen som nyckel till lyckad integration, med andra ord Kanadas nationella stolthet. USAs patriotism, stoltheten att vara amerikan, är ju legendarisk och behöver inte någon ingående beskrivning. I Kanada råder även stor patriotism, vilket kanske undgår Sverige då media sannolikt rapporterar mindre från Kanada än från USA. Dessutom kanske inte media anser att patriotism är något att ens rapportera om utan är något fult och främlingsfientligt, rent av rasistiskt, eller är det verkligen så i verkligheten?

    Canada Day, Kanadas nationaldag, firas 1 juli varje år, tre dagar före den amerikanska nationaldagen. Jag hade aldrig varit i Kanada under deras nationaldag så sommaren 2012 beslutade jag mig därför att resa till Kanada med mina två små barn för att uppleva hur nationaldagen firas där. Endast några dagar tidigare hade jag läst i kanadensisk media att den kanadensiska patriotismen ökar enligt en studie, med andra ord att kanadensiska folket mer öppet än någonsin visar kärlek för sitt land, en utveckling som påminner om den väl etablerade patriotismen i USA.

    1 juli 2012 befann vi oss således i den fransktalande provinsen Quebec och specifikt den charmiga och Europainspirerade staden Quebec City, där man rimligtvis kan förvänta sig att den kanadensiska patriotismen skulle vara betydligt mindre utbredd än i övriga Kanada. Britterna besegrade ju ändå fransmännen i ett historiskt slag i just Quebec City på the Plains of Abraham för drygt 250 år sedan, vilket den franska delen av Kanada fortfarande inte är helt exalterad över. Verkligheten var dock annorlunda, den raka motsatsen till det jag hade förväntat mig. Det var ett folkhav av människor ute på gator och torg, klädda i rött och vitt och viftande med kanadensiska flaggor. Jag insåg då att stor patriotism råder i Kanada, inte minst i den fransktalande delen. Kanadensare älskar sitt land och visar det öppet. Patriotismen, den nationella stoltheten, var väl utbredd, den hördes och syntes överallt.
    På förmiddagen strosade jag och mina barn runt i Quebec Citys gamla stan, i fotspåren av den Brittiska generalen James Peter Wolfe och hans franska motsvarighet Marquis de Montcalm, på den historiska marken innanför gamla stans stadsmurar. Strax efter lunch började vi tillsammans med stora folkmassor klädda i rött och vitt viftande med kanadensiska flaggor röra oss mot historiska Plains of Abraham där vi slutligen slog läger med filt och fika, fältet för det avgörande slaget mellan Wolfe och Montcalm 13 september 1759. Där var enligt ryktet platsen att befinna sig på i Quebec City, kanske till och med i hela Kanada, under nationaldagen, något vi ville uppleva. Av ren slump, eller ödets kraft, hamnade vi precis intill vad som visade sig vara en invandrad irakisk familj, västerländskt klädda och viftande med kanadensiska flaggor.

    Som jag alltid gör när jag är ute och reser representerar jag Sverige (en gång svensk alltid svensk). Jag presenterade mig därmed som svensk men började helt osvenskt småprata med den irakiska familjen på ett sådant där typiskt amerikansk vis, om väder och vind – och hockey såklart! Vi var var ju ändå i Kanada, hockeyns födelseland. I vår avsaknad av en kanadensisk flagga att vifta med erbjöd sig omedelbart den irakiska pappan, som varken framstod som skinnskalle eller främlingsfientlig, en av deras kanadensiska flaggor och sa, ”Välkommen till Kanada. Idag är du inte svensk. Idag är du kanadensare”. En varm symbolisk gest där vi förväntades hylla deras nya hemland på samma sätt som vilken kanadensare som helst. Jag frågade lite försiktigt hur han ansåg Kanadas patriotism kan jämföras med USAs. Mannen svarade på knagglig engelska, ”vi kanadadensare är minst lika patriotiska som amerikanarna. Vi är bara inte lika kaxiga om det för vi vet att Kanada och det vi gör här är bäst!”

    ”VI KANADENSARE…”!!! Den meningen slog mig direkt som en indikation på hur de såg sig själva. De såg sig som kanadensare, inte som irakier. Kanadas integrationsmodell hade sannolikt inget med denna framgångsaga att göra utan familjens vilja och strävan att bli kanadensare ledde till detta intressanta fenomen. De satt ju ändå på historiska Plains of Abraham helt frivilligt och viftade med kanadensiska flaggor, något som integrationsmodellen inte påtvingar invandrare till Kanada. Familjen representerade sålunda vad som verkade vara lyckad integration, individens fria vilja och strävan att assimileras och visa nationell kärlek för sitt nya hemland och inte för ursprungslandet, sin lojalitet till Kanada.

    För denna familj var det en självklarhet att vara stolta kanadensare. Familjen beskrev livligt att de var evigt tacksamma att bli emottagna med öppna armar av Kanada under Irakkriget för c:a 10 år sedan då familjen tvingades fly. De kom till Kanada, blev kanadensare och de öppet visade och delade denna nationella stolthet tillsammans med infödda kanadensare just denna ärorika dag. Familjen, vars namn jag dessvärre glömt bort, som jag delade detta fragment av tid och rum med satte djupa spår i mig. Där satt vi i solskenet, vi svenskar och de irakier, tillsammans hyllande landet Kanada, ätandes kakor i form av lönnlöv (en av Kanadas nationalsymboler) och friskt skålande med äppeljuicepaket som vi drack ur sugrör medan våra små barn lekte tillsammans i det gröna gräset alldeles intill.

    Tiden gick. Ett par timmar, en handskakning, lycka-till önskningar, en Happy Canada Day salut och några fina minnesbilder senare, fulla av äppeljuice, lönnlövskakor och gott humör, skildes vi åt som vänner för att våra vägar antagligen aldrig kommer att korsas igen. Iväg promenerade jag och mina barn mot hamnen vid St. Lawrencefloden för att delta i kvällens fortsatta festligheter, men med känslan och vetskapen att allas våra liv nu på något oförståeligt sätt var rikare, utan att egentligen veta varför. Två människoöden, ett från Sverige och ett från Irak, egendomligt förenade på en historisk plats tusen mil från våra respektive födelseplatser genom en symbol i form av en enkel tygbit med röd bakgrund och ett vitt lönnlöv. Underligt. Ibland förstår man helt enkelt inte saker förrän man är redo att förstå dem.

    Åtta månader senare när jag nyligen tittade på foton från just den underbara sommardagen förstod jag äntligen meningen med vårt osannolika möte. Jag inser nu att patriotismen till ett land som ingen av oss varken var född eller uppväxt i men vars demokratiska principer och värderingar vi båda djupt stödjer förde oss tillfälligt samman. Hade jag suttit och viftat med en svensk eller amerikansk flagga och irakiern viftat med en irakisk flagga hade vi kanske istället tittat på varandra med skepsis och fientlighet. Då hade det troligen inte förekommit utbyte av varesig ord eller flagga, äppejuice eller handskakning, och därmed inte skapat förutsättningen för vårt speciella möte. Den kanadensiska flaggan och patriotismens goda krafter förde oss helt enkelt samman på ett naturligt sätt i något vackert och vänligt.

    Den upplevelsen jag delade tillsammans med mina barn på Plains of Abraham 1 juli 2012 var djupt personlig men samtidigt mycket större än mig själv som individ. Det var en nationell stolthet lika stark som den vi upplevde tre dagar senare väl tillbaka i USA för 4 juli firande med vänner och bekanta. Att få uppleva två nationers starka patriotism med endast tre dagars mellanrum var en magisk känsla, olika länder med lite olika seder och bruk men förenade av två befolkningar som öppet älskar och hyllar sitt respektive land.
    Den kanadensiska patriotismen är en stor upplevelse, den nationella stoltheten blomstrar. En sak är därmed säker, 1 juli 2013 kommer jag att tillbringa i Kanada igen. Den dagen är jag papperlös kanadensare! De övriga 364 dagarna är jag en stolt svensk och amerikan. Om Ullenhag nu väljer att vända blickarna mot väst, speciellt Kanada, för att dra lärdom, kanske samme Ullenhag borde studera och förespråka den kanadensiska patriotismen och nationella stoltheten som exemplarisk, elegant och charmig i sitt utövande. Då skulle Ullenhag iallafall kunna hävda med sanning att han gör något rätt.

    Svara
  3. Lassekolja says:

    Du har så rätt Ilona! Jag har alltid varit stolt svensk med båda fötterna på jorden och det har inte ändrat sig och kommer heller inte att ändra sig, oavsett trender hit och dit! Tror inte ett ögonblick på att blanda helt olika kulturer huller om buller. Jag är pensionär och inte orolig för egen del, däremot något lite för min dotter men framför allt för barnbarnen! Jag kan inte för mitt liv begripa hur förmodat intelligenta(?) människor kan tro att detta mångkulturella samhället skall kunna fungera i just Sverige, när det aldrig har fungerat nå´n annanstans!?!
    För övrigt var det inte endast Norges Nationaldag igår (den 17:e maj) utan Jimmie Åkessons 35-årsdag!!!

    Svara
  4. conny says:

    Behövs egentligen ingen utförligare kommentar. Vi tänker lika, och det där om att ”världsmedborgare” också är en grupp bland andra grupper stämmer. Det är ett ödets ironi att invandrare måste komma hit och lära oss att vara svenska, och jag är glad att intelligenta invandrare som du gör det, för många i det här landet verkar ha tappat greppet om verkligheten.

    Du gör ett bra jobb för SD och vårt land Ilona!

    Svara
  5. Peter says:

    Du verkar tycka om SD, men de tycker ändå inte att du är svensk. SDs principprogram säger att ”Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet” och då du skriver att ”Jag behöver inte ge upp min Ukrainska kultur och identitet” är du inte svensk. Din dotter kommer heller aldrig att vara svensk på grund av din icke-svensk bakgrund, endast assimilerad svensk eftersom principprogrammet säger ”Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.”. Att ni är svenska medborgare spelar ingen roll, utan principprogrammet säger ”Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen”. Vill du vara svensk får du nog kolla upp vad SD står för och se dig efter ett annat parti.

    Svara
  6. Katja says:

    Wow, jag läser sällan på hatsajter som IRM, men nu läste jag ändå vad de har skrivit om Ilona och hennes artikel om nationalism och de måste vara fullkomligt sinnessjuka där på IRM. Otäckt hur de ser på människor som kommer från andra länder. De har uppenbarligen inte intelligens nog för att kunna förstå SD:s principprogram, men de behöver inte smutsa ned människor på det sättet som de gör. Deras äckliga förvridna tankar om svenskhet har inget med SD att göra (fast det vet de flesta som har mer i hjärnan än vänsterpropagandan som man fick lära sig i skolan). Ilona, hoppas du inte tar illa upp av deras ord.

    Svara
  7. Anonym says:

    Mitt i prick Ilona! En mer utförlig beskrivning och förklaring av nationalism kunde inte bli bättre. Jag kommer alltid stå bakom nationalismen och Sverigedemokraterna! Tillsammans skall vi segra!

    Svara

Trackbacks & Pingbacks

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *